Just nu är jag väldigt ostabil gråten sitter i halsen o jag orkar liksom inte mer sån ångest o bara mår allmänt skit känner mig helt kass helt enkelt

Det har börjat bra fått ny medicin nu i veckan mot mitt stressade hjärta märker redan av effekten i går va man ute med arbetskamraterna o bowlade var inte på hugget för det men gick ändå o natten slutade storartat tackar allaedverkande till att kvällen blev underbar

Vaknar ungefär var tredje timme med hjärtklappningar o ångest försöka somna igem

Efter natten o dagens attacker mår jag hyffsat trött o ligger här i sängen bara

hela mitt liv har jag kännt att man inte har någon mening...  Från den dag jag föddes har jag varit död.... Har aldrig kännt mig delaktig aldrig fått tillhöra något allt jag älskat tas ifrån mig har fått klara mig själv och behövt visa en stark sida för att överleva..... Bara för att jag inte var som alla andra flickor så blev jag skickad till skoldaghem specialskola för problembarn jag togs i från min klass tidigt och fick komma till ett ställe där du var ensam och rädd hela tiden för dom större eleverna där fick jag vara man var bara nån jävla förvaring sen kom jag tillbaka men man kände aldrig att man var en i gänget längre man var så skadad efter dessa år att man aldrig litade på någon.........sen när man började högstadiet så jämfördes man ännu mer med min stora syster och hade inga vänner jag passade inte in............. jag skar mig jag tog en massa tabletter var suicidel.... Efter en överdos TVINGADES jag att inför min klass säga att det var ett mistag jag menade inte det...men i stället för att se mig så skickas jag till psyket...... ännu en gång utan att få tillhöra en grupp man såg sina klasskamrater åka till skolan och man själv fick ta en annan buss in till psyk jag ville inte jag ville försöka få vänner leva som alla andra ungdommar..... men det tog dom i från mig... när jag väl fick några vänner som var äldre än mig och det var killar så var missnöjet på psyk stort dom klagade på mina kläder .... min största idol var min storebror och på den tiden hade dom trasiga jeans och när jag kläddde mig som broder fick min far tillsägelse får personalen jag fick helt enkelt inte få vara mig själv............och när dom tyckte att jag var färdigbehandlad så hade jag bara nian kvar att gå....................Då kom det värsta jag fick inte komma tillbaka till min skola.............Jag skickades till min mor och där började krånglet vi bodde några meter från skolgränserna så det var fram och tillbaka till vilken skola jag tillhörde.............sen bestämdes det nytt skoldaghem.... dom kuynde inte ta emot mig direkt.................jag tillhörde inget igen..................... alltid utanför

gymnasiet var också ett helvete utkastad från elevhemen pga att inte passade in...............SVEK igen från vuxen världen............ Egen lägenhet blev lösningen.............men var aldrig nån i gänget..... märktes verkligen på återträffen att man bara var där........försöktre verkligen

SLUTSATS: JAG ÄR ENSAM JAG HAR INGA VÄNNER SOM BRYR SIG ELLER VILL UMGÅS MED MIG

Inne i en period då allt går upp o ner men nu har jag iallafall kommit fram till att åka till Gotland under en vecka i sommar och bara vara få kraft att orka med det som är jobbigt ska försöka skriva av mig här så man får ut det som är svårt

Veckan har börjat med en natt full av krampanfall men det går framåt iallafall även om mina känslor är huller om buller o upp o ner in o ut


Kramar till er alla

Det är så mycket runt omkring mig, mycket snack men få som vågar prata med mig istället för om mig och lägger man ihop allt som hänt så har jag inga kvar jag är trött på att vara den utstötte som folk glömmer. Jag är trött på att det aldrig blir nån ordning. Visst min sjukdom är svår att förstå men har ni problem sök upp information. Och att bli anklagad för mobbning det skar upp ett stort hål i hjärta... Nu får det fan va slut på det nu